Sommaren 2015

Jag är 26 år. Är det inte nu dom säger att livet ska vara som bäst? Jag vet att jag har blivit en riktig berg- och dalbanare men varför känns det så sällan som om vagnen är på väg åt fel håll? 

Det är sommar! Barnen är här, solen skiner och vi borde vara ute och göra massa roliga saker och skapa minnen för sommaren 2015, det gör vi inte.. Vi är hemma precis som vi varit resten av veckan för jag har inte råd att åka någonstans. Barnen är rastlösa och bråkar med varandra och med mig, jag känner mig bara nere och så ensam :/ 
Det här med jobb är inte lätt.. Jag hade en heltid hos Fredrik i verkstan till den dan han inte hade råd att ha mig anställd mer för det kostar för mkt så nu sitter jag på pottkanten igen och söker jobb efter jobb utan framgång. 
Runt om i landet njuter folk av sina semestrar och gnäller om att det snart är dags att börja jobba igen för att semestern är slut. Men vet ni vad? Var tacksamma för att ni har ett jobb att gå tillbaka till efter ledigheten för det här är inte roligt ska jag säga er!
Överallt på Facebook och instagram läggs det upp bilder på barn på djurparkerna, Astrid Lindgrens värld och Liseberg och samvetet får sig en törn när man inser att det inte är något vi skulle kunna göra, på sin höjd kan vi kanske åka till Stadsparken i helgen om det inte är för dåligt med soppa i bilen..

Samtidigt som jag har dåligt samvete för barnens skull så känner jag mig så ensam! Fredrik jobbar ju dygnet runt och är aldrig hemma, verkstan har alltid första prioritet, har alltid haft och kommer alltid ha. Och hit ut är det aldrig någon som vill komma, det är för långt från stan..

Jag gick igenom räkningarna imorse, det är säkert därför jag blev sån här.. 
Jag tycker livet är rätt tråkigt faktiskt.