Jag var som sagt på piren igår med ett gäng trevliga damer och det var jättetrevligt hela kvällen ända till klockan var så mycket att det var dags för mig att åka hem.
Vägen från själv piren till min bil var en lite promenad på bara några hundra meter, men jag har inte varit så rädd på länge! Förutom när Novalie gjorde sitt facedive från soffan förstås..
Det var så sjukt obehagligt och det kändes som det satt en galen mördare i varje buske! Nu är jag kanske lite mesig och tror det värsta om dom flesta. Vad skulle en aspackad, klen 18-årig pojke kunna göra mot en så stor och stabil kvinna som mig liksom? Nej precis, inget!
Det finns så mycket sjuka människor som är kapabla till det mesta. Jag lovar, jag var helt övertygad om att det skulle hoppa fram någon ur busken och våldta, mörda, stycka mig och slänga mig i vättern.
Nu hände ju ingenting och jag lever än.

Det är rätt komiskt egentligen när man tänker efter.. Så här var jag absolut inte innan Novalie föddes, då hade jag inga problem med att gå genom halva stan ensam och man gjorde det titt som tätt och nu får jag rysningar av bara tanken.
Jag har med stolhet gått från alkoholiserad tonåring med skolproblem till en lycklig Svensson-mamma med sambo, barn, hus och kombi :) och detta på lite mer än 2 år! Bra gjort Michelle, bra!

Nu ska jag sluta svamla och krypa ner i sängen brevid lille karl och slåss om täcket..